Det rådde inga tvivel om att Emil var en småstadsmänniska. Detta var oerhört tydligt för alla, inte minst för honom själv. Nej, han kom från ett ställe är storstadens hets inte bekom en. Där stress inte fanns på samma sätt riktigt. Ett ställe där alla bilar dessutom hade en LED ramp.
Alternativet fanns inte riktigt. Ja, att man inte skulle ha en LED ramp på sin kärra. Hur fan hade det sett ut egentligen? Man hade ju framstått som vilken Svensson som helst. Puttrat fram längs gatorna i stan utan att på något sätt sticka ut ur mängden. Nej, för Emil och hans vänner stod det klart; Man hade LED ramp om man hade en bil. Enda anledningen till att man inte skulle ha det var att man inte hade råd. Alternativt att man helt enkelt var över typ 30 år och därför alldeles för gammal. LED ramper tillhörde ungdomarna och det kände nog alla till.
En annan viktig aspekt var förstås det extra skydd som en LED ramp ingav. Det var mycket skog därifrån där Emil kom. Många resor gick från det lilla samhälle som finns och ut i obygden i alla väderstreck. För att undvika att köra in i vilt eller för all del för att göra sig sett av andra bilar – Ja, då behövde man helt enkelt skaffa sig en LED ramp.
Men mestadels handlade det förstås om utseendet. Satan vad snyggt det var och vad häftig man kände sig när man kom körandes längs vägen. Inte minst om man körde i något skogsparti och hade kopplat på sin LED ramp. Emil tyckte att det kändes som man var en vildmarks-upptäckare som tråcklat sig fram längs mindre vägar på jakt efter civilisation. Ja, även om det förstås var väldigt långt ifrån verkligheten.
Det var så livet var där ute. Emil och hans vänner. Hans vänner och deras bilar. Bilarna och LED ramperna som smyckade fronten på varenda en. Så var det och så skulle det kanske alltid vara. Det kändes fint. Han var ändå inte mycket för det ombytliga. Trodde han i alla fall.
Det skulle visa sig att det inte var hela sanningen. Hela sanningen får vi dock i nästa inlägg. Håll ut.