Admin

Första dagen blev sedan andra. När andra sedan blev tredje och så småningom även den första veckan blev en andra, ja då började det sitta för Karin. Hon hade då spenderat en hel vecka med att arbeta med fasadrenovering i Stockholm. En bransch hon trodde att hon aldrig skulle börja jobba i, och en stad hon knappt besökt förr. Gills Södertälje? Annars kan hon till och med konstatera att hon aldrig varit där. Nåväl, fasadrenovering i Stockholm blev det. Hon har alltid haft en vilja att arbeta med kroppen, till skillnad från många av hennes vänner. Hon har dessutom känt att det är det hon verkligen är bra på. När möjligheten till fasadrenovering och Stockholm dök upp tvekade hon inte mycket längre än i 5 sekunder. Det var en gammal bekant vars pappa drev en firma i huvudstaden. De sökte folk och Karin kände att hon skulle passa för jobbet. Som tur var kände de samma sak och blott 3 veckor senare var hon på plats i Stockholm för fasadrenovering. Eller ja, det började förstås med en utbildning i Stockholm om just fasadrenovering. Man kastas förstås inte mot närmaste fasad för att renovera den och tur är väl det, tänkte hon. Det finns ingenting som skrämmer henne mer än att inte känna sig kompetent nog i en situation. Det skulle kännas som när hon för första gången gick på konståkning. Då stack hon ut i det att hon absolut inte kunde stå på ett par skridskor. Detta i jämförelse med alla runt omkring som åkte åttor runt henne. Nog om skridskor. Fasadrenovering i Stockholm alltså: Ytterligare ett området om vilket hon inte kände till ett jota. Det var helt nytt och som tur var så var det även det för några kollegor. De hade anställt så många som 4 personer för fasadrenovering i Stockholm samtidigt. Det var två tjejer och två killar och alla var helt gröna på området. Detta skulle företaget dock råda bot på med utbildningen som det behövde gå. Efter att utbildningen avslutats fick Karin och de andra nybörjarna vara med på plats. Det var ett hus på Södermalm i Stockholm som skulle genomgå fasadrenovering och de fick följa alla steg i förberedelserna noggrant.

Jag jobbade på en flyttfirma under sex år av mitt liv. Under dessa år gjorde jag många olika saker. Ja, alltså jag utförde många olika typer av arbetsuppgifter. Detta kom sig av att vi var ett väldigt litet bolag på den tiden. Man fick göra lite det som fanns behov av att göra. Vi körde också väldigt mycket på att det var kundens önskan som var vår lag. Då fanns det inte mycket annat att göra än att ta sig an de uppgifter som erbjöds. Den syssla jag tyckte mest om under dessa år var att frakta möbler till privatpersoner. Och det är vad jag kommer att fokusera på idag. Till er som inte vill läsa om varför frakta möbler till privatpersoner var min främsta arbetsuppgifter kan jag säga: Dags att sluta läsa nu. Kul att du är kvar! Låt mig börja med att motivera just varför frakta möbler till privatpersoner var min främsta syssla. Jag var först och främst bra med kunder. Detta tror jag var den främsta anledningen till att jag fastnade för just detta. Det var också något jag märkte redan första gången jag fraktade möbler till en privatperson. Siw minns jag att hon hette. Hon var så otroligt tacksam att jag kom till henne med hennes möbler. Detta trots att hon betalat en rejäl slant för att det skulle ske. Siw var en sådan privatperson bjöd på kaffe efter att jag fraktat möbler till henne. Det uppskattades starkt. Jag fortsatte därför samma stil när jag fraktade möbler till privatpersoner runt om i stan. Jag var den trevlige personen från flyttfirman. Den man blev glad när hen kom hem. Inte nog med att leveransen skulle ge nya möbler, utan man skulle dessutom få en trevlig stund. Det kändes fint att vara den. Sen ska jag inte sticka under stolen med att jag älskar att åka lastbil. Det bästa jag visste under den här tiden var att åka runt i stan och flytta möbler till privatpersoner. Det var avkopplande på något vis. Visserligen var det fint att ha sällskap då och då men oftast uppskattade jag att vara själv på den här typen av jobb. Förutom att frakta möbler till en privatperson efter en annan så jobbade jag mycket med företag. Det var också fint. Att bli tjenis med ett företag är lite som att bli det med många privatpersoner i taget. Så såg jag i alla fall på saken. Vi levererade stans bästa tjänster inom kontorsflytt och utförde en lång rad tilläggstjänster. Har ni några funderingar över det jag skrivit om? I så fall får ni gärna skicka in dem till mig! Jag svarar gärna på ämnet frakta möbler till privatperson men ser även glädje i att besvara annat. Ös på bara!

Frågor har kommit in och vissa är vanligare än andra. Sedan jag lät berätta om plankbordet vi byggt så är ni många som hört av er. Det verkar vara många som vill veta hur vi gick tillväga för att få inspiration till sina egna projekt. Idag tänker jag därför att jag ska svara kollektivt på några av de vanligaste frågorna om vårt plankbord. Hoppas att ni tycker att detta blir givande. Om ni känner att ni saknar svar på era specifika frågor, hör gärna av er genom en kommentar. Jag ser till att återkoppla till allt ni skriver. Hur kom ni på idén med plankbord? Det var en process som pågick ett tag. Den första tanken kom när min sambo var på konferens. Anläggningen som de var på hade ett tema som var medeltid. Det innebär att många detaljer gick i gammalsvensk anda. Plankbord var bland annat en artefakt de körde genomgående på. När hon kom hem visade hon bilder på hur det såg ut, och bilder på hur det skulle kunna se ut hemma hos oss. Jag måste säga att jag var ganska såld direkt. Jag älska trädetaljer och gillar den där gammaldags-känslan. Det känns fint att vi möttes i det där. Det gjorde det också lättare att bestämma oss för plankbord längre fram längs vägen. Fast det ska erkännas; vi byggde inte vårt plankbord förrän ca 1,5 år efter att vi först börjat tala om det. Hur gick ni tillväga när ni byggde plankbordet? Vi såg till att fokusera mycket på förberedelsearbetet. Planering är A och O i många olika situationer och vid alla typer av byggprojekt. Vi såg därför till att bilda oss en klar uppfattning om vad det var vi ville åstadkomma innan vi skruvade i första skruven. Vi tog inspiration från ett antal olika plankbord och byggandet av desamma. På så vis kunde vårt bord vara en slags symbios mellan olika kvaliteter. Sedan var ett viktigt steg mot plankbordet att ta hjälp. Varken jag eller sambon är särskilt duktiga på att bygga överhuvudtaget. Däremot har vi båda syskon som är duktiga på sådant. Vi lovade att bjuda på middag för att brorsorna skulle komma och hjälpa oss. Fint var det. Både att få hjälp för ett allt bättre resultat men också att få umgås med familjen en aning. Hur lång tid tog det? Det tog totalt 5 kvällar att bygga plankbord. Då räknar jag in den tid det tog att åka och handla virke.

Det enda jag vill göra är att ge er läsare vad ni vill ha. Tro mig, så är det faktiskt. Jag är en riktig medhårsklappare. Jag skriver och vill att ni ska tycka om mig och svårare än så är det inte. Problemet är bara att ni alla tycks ha så oerhört delad smak. I vissa fall skriver jag om de bästa skivorna jag vet och detta tillfredsställer förstår musikfantasterna där ute. I andra fall skriver jag om recept och då kommer ”foodiesarna” fram ur sina gömmor. I ytterligare fall skriver jag bara om mig själv och detta tycks intressera en bred skara. Nyligen skrev jag att jag arbetat med rörinspektion i Stockholm. Om du missat det så vet du i alla fall det nu. Jag bodde i Stockholm och arbetade med rörinspektion i närmare två år av mitt liv. Efter att jag talat om detta i en fotnot till ett inlägg började frågorna komma in. Det fortsätter de dessutom att göra. Varje vecka, varje dag, får jag in mängder av frågor om när jag jobbade med rörinspektion i Stockholm. För att stilla nyfikenheten hos er tänkte jag därför idag ägna mig åt att besvara några av dessa. Om min tid inom rörinspektion i Stockholm inte intresserar dig, ja då råder jag dig till att sluta läsa nu. När jobbade du med rörinspektion i Stockholm? Nu ska vi se. Jag fick faktiskt gå tillbaka i bildarkivet för att hitta svaret på frågan. Det var tydligen mellan sommaren 2007 och maj 2009. Det var ett jobb jag fick tack vare en bekant till mig som flyttat uppåt ett år tidigare. Jag bodde sedan kvar i Stockholm även efter att jag slutat arbeta med rörinspektion. Det var min stad då. Var det roligt att jobba i Stockholm och vad tyckte du om rörinspektion? Ja, det var det! Att arbeta i Stockholm var roligt, och så är det än idag, vare sig jag jobbar med rörinspektion eller ej. Det är Sveriges överlägset finaste stad och faktiskt en av de vackraste i världen. Jag trivs fortsatt väldigt bra med att bo här. På den här tiden, då jag jobbade med rörinspektion, var Stockholm väldigt annorlunda om ni frågar mig. Staden har förändrats och faktum är att det är nästan uteslutande till det bättre. Jag rekommenderar alla att flytta hit! Jag har precis slutat gymnasiet och funderar på att börja med rörinspektion i Stockholm. Borde jag söka? Ja, det tycker jag absolut! Det är en bra språngbräda in i huvudstadspulsen och arbetslivet. Dessutom minns jag det som bra betalt för att vara ett första riktigt jobb. Detta vågar jag dock inte svära på!

Nu ska jag, utan omsvep och krusiduller, berätta om min vardag. Jag ska dock inte berätta om den vardag jag har idag. Det hade varit alldeles för grunt för att vara mig och för att vara den här bloggen. Jag kommer att berätta om den vardag som jag hade när jag jobbade med hemstädning i Stockholm. Nyligen har jag varit inne och petat på det här temat men jag har inte riktigt dykt ner i det ännu. Idag ska det bli ändring på det. Så, hemstädning i Stockholm alltså. Till er som missat det: Ja, detta var mitt jobb. Jag arbetade på en firma i Stockholm med hemstädning under nästan fyra års tid. Tiden flög iväg och plötsligt insåg jag att jag ville göra något annat. Det var en fin tid dock. Jag trivdes väldigt bra från början till slut. Under den tid jag arbetade med hemstädning i Stockholm så bodde jag i Hägersten. Det var en liten bit till den plats där vi hade våra lokaler eftersom det var i Norrort. Det var dock bara att kämpa sig upp på cykeln varje dag och trampa iväg. Det fanns inte mycket annat att göra. Om hemstädningen i Stockholm skulle ske så var jag förstås tvungen att ta mig dit. Fördelen med att jobba med detta är förstås att jobben kunde utföras lite överallt. Det var alltså så att Hemstädningen nästa kom hem till mig i Stockholm. Oftast var det dock en bit till uppdragen. Då var det som sagt bara att ta på sig passande kläder för väder och ta sig iväg. Jag försökte cykla under de flesta månader på året men ibland blev det kollektivt. Ibland blev det till och med bil om det var riktigt långt till hemstädningen i Stockholm. Nu när jag väl skriver om det – när jag tittar tillbaka i den något suddiga spåkulan som finns från tiden med hemstädning i Stockholm – så är det lite svårt att minnas allt. Jag kan inte riktigt minnas den grundläggande känslan jag hade. Så är det ofta tycker jag. Det är inte unikt för min period inom hemstädning i Stockholm. Jag har svårt att minnas känslan av gymnasiet. Detsamma med hela skolgången egentligen. Alla saker jag gör, alla jobb och utbildningar osv som jag gått, lägger jag bakom mig så fort jag avslutat det. Jag ber att få fundera lite mer om detta. Tänker att jag också kan kontakta några jag arbetade med hemstädning i Stockholm tillsammans med. De kanske kan bena ut ett och annat.

Hasse och Frasse var som vilka sniglar som helst. De hade bott i området kring Fredhäll så länge de kunde minnas. Deras sort hade inte ett särskilt långt minne så det vill kanske inte säga så mycket. De levde heller inte så länge och de var inte särskilt snabba, som de flesta vet. Vad Hasse och Frasse däremot var, det var målmedvetna. Om de ställde in sig på något så såg de till att köra hela vägen in i kaklet. I den här historien ska vi få bevittna denna målmedvetenhet. De skulle nämligen hitta till huset med det husnummer där de en gång föddes. Det var nämligen ett av tvillingarnas första minnen. De såg upp mot den höga byggnadens husnummer och såg siffrorna som utgjorde huset. De kunde inte komma ihåg mycket men den här bilden hade etsat sig fast på deras små hornhinnor. Husnumret var 14. Detta visste de eftersom en etta och en fyra följde i den ordningen. De visste att husnumret inte sa 41 eftersom deras mamma, som de inte mindes, hade lärt henne att man börjar från vänster. Varför de skulle ta sig till sitt ursprungliga husnummer. Ja, de kunde de inte heller riktigt minnas. De mindes inte vem av dem som ville göra det. De mindes bara att det fanns ett syfte med att ta sig dit, mot husnumret som var deras original. Deras ursprung och, om de har tur, deras syfte på jorden. De hasade sig fram längs gatan som var döpt efter en känt poet. Detta rörde inte Hasse och Frasse i skalet eftersom de inte visste vad poesi var. De visste bara att de ville komma fram till rätt husnummer. Till nummer 14. Om det så var det sista som de skulle göra. Detta var en resa som tog åratal. Jag menar, tänk efter: Hur lång tid tar det inte för en stackars snigel att röra sig framåt. Att dessutom behöva undvika fåglar, bilar, människor – ja, det tar sitt lilla tag. Men till rätt husnummer skulle de om det så var det sista de gjorde. De hasade sig framåt och såg husnumren längs gatan närma sig det nummer som skulle vara deras slutdestination. Då stannade Hasse. Han vände sig mot Frasse och sa:  ”Men… hur vet vi att vi är på väg åt rätt håll? Kan du räkna?” ”Vad fan är en räkna?”

Sedan mitt förra inlägg har jag fått in en hel del frågor om järnbrist. Jag ser det därför som min uppgift att dela med mig mer om detta ämne som tycks intressera många av er. För er som missade förra inlägget så kan jag säga att det började med att jag skrev om min far. I ett blodprov han gjort så visade det sig att han hade järnbrist. Det visade sig att det var många som kände osäkerhet över vad detta innebar. Det är kanske inte särskilt förvånande eftersom det sällan talas om i det offentliga samtalet. Nu ska jag gå emot denna trend något, och jag hoppas att ni känner att det blir givande! Så, för att tala om järnbrist kanske vi ska börja med att tala om järn. Det finns nämligen en rad viktiga fördelar med järn i kroppen. Det är till att börja med en av byggstenarna i hemoglobin, som är en viktig del av röda blodkroppar. Det är järnet som transporterar syre ut i kroppen och samtidigt transporterar CO2 ut från kroppen. Järn får man huvudsakligen genom kost och i vissa fall, för människor med järnbrist, krävs behandling för bristen. Kanske med tillskott. Vi går över till järnbrist nu. Man ska börja med att säga med att en människa inte klarar sig utan järn. Detta beror på det som nämns ovan. Järnbrist är någonting som ofta kan behandlas relativt enkelt. Det kan handla om omställningar kring kost eller om tillskott som måste tillsättas. Järnbrist kan också, ska sägas, drabba människor i alla åldrar. Det är inte bundet till en viss ålder även om det förstås kan vara ett större problem när man är äldre. Hur kan jag ta reda på om jag har järnbrist? Det är enkelt: Du tar helt enkelt och kilar iväg till en klinik som utför blodprov. Genom ett sådant kan du enkelt få svar på hur dina järnnivåer ser ut. Ligger de på en stabil nivå eller har du järnbrist? Du kan passa på och få svar på andra saker också i samma veva. Det är det som är så smidigt. Om du har frågor om järnbrist eller andra typer av brister som kan drabba kroppen. Sök på 1177 där all nödvändig information finns om alla möjliga brister, inte bara järnbrist. Om du är orolig så är det bra att ta reda på huruvida du lider av järnbrist eller om järnet ligger på bra nivåer. Ett blodprov kan ofta lugna eller hjälpa till att ställa om kosten så att nivåerna blir mer stabila. Frågor? Ställ dem i kommentarsfältet!

Jag brottades med psykisk ohälsa under ett antal år, för ungefär 10 år sedan nu. Det gick i perioder. Ibland mådde jag bättre och ibland kändes allt sämre. Som snitt var väl livet på en 4 av 10. Jag önskade att jag kunde peta upp det på en 6a eller 7a. Problemet för mig var att jag initialt inte gjorde så mycket åt min psykiska ohälsa. Det blev som en del av mig själv. Detta trots att jag inte ville att det skulle vara så. Psykisk ohälsa är inte roligt att behöva leva med och därför också tufft att göra något åt. Det tog mig lång tid innan jag kom till skott med en lösning. Det var många som hade legat på mig. Många som bönat och bett om att jag skulle göra något åt det. Många som kom med tips och tricks som jag antingen undvek att testa eller som inte fungerade. Allt kändes lönlöst och min psykiska ohälsa blev värre. Tillslut fick det vara nog. Jag tog till internet för att söka upp vad experter sade om psykisk ohälsa. Vilka komponenter kunde möjligen göra att jag började må bättre. Om det bara kunde göra att jag mådde lite bättre så skulle jag vara någorlunda nöjd. Jag kommer nu att berätta om de olika steg som jag lät genomföra i mitt liv för att bättra på mitt mående. Mitt sätt att bemöta psykisk ohälsa, helt enkelt. Träning Det är ett gammalt knep men ack så effektivt. Ja, i alla fall för mig. Att motionera är ett oerhört viktigt verktyg för mig när jag vill må bättre. Det började med promenader. Ganska långa sådana. Sedan gick det över till att jag skaffade löparskor. Med skorna tog jag mig sedan på rundor i skogen som blev längre och längre för varje dag jag tog mig ut. Successivt började min psykiska ohälsa krypa tillbaka i skuggorna. Oerhört skönt. Gemenskap Jag hade inte jobbat eller tillhört någon grupp på länge. Detta fick jag hjälp med. Jag sökte till en rörelse där personer med psykisk ohälsa, som jag, gavs ett sammanhang. Vi gjorde saker tillsammans och det gjorde att jag började må bättre också. Samtal Psykolog är väl det äldsta knepet i boken mot psykisk ohälsa och detta antog jag förstås också. Det blev mycket bra även om det kändes konstigt till en början. Det var kanske första gången som jag pratade öppet om psykisk ohälsa. Första gången jag berättade för någon hur jag verkligen kände. Mer om detta följer nästa vecka. Ta hand om er så länge!

Jag lade upp lite bilder från vår nya lägenhet och har fått in oerhört många frågor efteråt. De flesta frågor har handlat om hur vi har det. Jag svarar därför på dessa genom att säga: Vi trivs jättebra och allt är frid och fröjd efter renoveringen. Näst mest frågor har handlat om det dörröverstycke vi skaffat över dörren in till vardagsrummet. Faktum är att detta har överträffat allt jag kunnat tro. Dörröverstycken tycks vara ett stort intresse för många av er. Eller kanske är det stuckaturer i största allmänhet? Oavsett vad så tänkte jag idag lägga lite fokus på just dörröverstycke och tala lite om hur det gick till när vi skaffade det. Vi visste att vi ville inreda lägenheten någon annorlunda mot hur det såg ut innan. Det skulle få lov att bli lite mer traditionellt, lite mer klassiskt. Vi tänkte att olika dekorativa ornament nog skulle göra susen. Dörröverstycke var något vi drömt om innan och därför något vi nu skulle slå till på. Vi visste bara inte var man började leta. Vem säljer dörröverstycken och hur sjutton hittar man den bästa återförsäljaren? Vi tog till Google, som vanligt. När vi sökte på dörröverstycke insåg vi att det fanns en väldigt massa företag som arbetade inom fältet. Mängder som talade om hur deras produkter var bättre än konkurrenters och allt sådant. Problemet var bara att många dörröverstycken tycktes vara gjorda av ganska mesiga material. Vi ville ha något i gips, förstås. Vi fick därför dyka djupare och tillslut hittade vi ett företag med otroligt goda vitsord från kunderna. Vi tog kontakt och mottog en gratis offert redan efter några timmar. Allt såg bra ut så vi bad att få ett möte. Under mötet gick en person, tydligen proffs på just dörröverstycken, igenom vilka valmöjligheter vi hade. Det var inte lätt att välja dörröverstycke. Jag tyckte faktiskt att det var riktigt krångligt, särskilt som vi visste att beslutet skulle vara absolut. Vi kunde förstås välja att göra om ifall vi inte skulle vara nöjda men det kändes lite onödigt. Nej, vi skulle välja rätt dörröverstycke från början. Så skulle det få bli. Som tur var så kunde personen som hjälpte oss anta en konsulterande roll. Hon förklarade noggrant för oss hur vi kunde tänka i form av matchning med övrig design. Hon betonade att man inte behövde följa konventioner när det gällde dörröverstycken men att det ibland kunde fungera som ett riktmärke. Vi skalade ner våra val till fyra ganska olika lösningar. Tillslut landade vi i det dörröverstycke ni nu kunde se på bilderna från sist. Vad tycker ni? Kommentera gärna!

Det rådde inga tvivel om att Emil var en småstadsmänniska. Detta var oerhört tydligt för alla, inte minst för honom själv. Nej, han kom från ett ställe är storstadens hets inte bekom en. Där stress inte fanns på samma sätt riktigt. Ett ställe där alla bilar dessutom hade en LED ramp. Alternativet fanns inte riktigt. Ja, att man inte skulle ha en LED ramp på sin kärra. Hur fan hade det sett ut egentligen? Man hade ju framstått som vilken Svensson som helst. Puttrat fram längs gatorna i stan utan att på något sätt sticka ut ur mängden. Nej, för Emil och hans vänner stod det klart; Man hade LED ramp om man hade en bil. Enda anledningen till att man inte skulle ha det var att man inte hade råd. Alternativt att man helt enkelt var över typ 30 år och därför alldeles för gammal. LED ramper tillhörde ungdomarna och det kände nog alla till. En annan viktig aspekt var förstås det extra skydd som en LED ramp ingav. Det var mycket skog därifrån där Emil kom. Många resor gick från det lilla samhälle som finns och ut i obygden i alla väderstreck. För att undvika att köra in i vilt eller för all del för att göra sig sett av andra bilar – Ja, då behövde man helt enkelt skaffa sig en LED ramp. Men mestadels handlade det förstås om utseendet. Satan vad snyggt det var och vad häftig man kände sig när man kom körandes längs vägen. Inte minst om man körde i något skogsparti och hade kopplat på sin LED ramp. Emil tyckte att det kändes som man var en vildmarks-upptäckare som tråcklat sig fram längs mindre vägar på jakt efter civilisation. Ja, även om det förstås var väldigt långt ifrån verkligheten. Det var så livet var där ute. Emil och hans vänner. Hans vänner och deras bilar. Bilarna och LED ramperna som smyckade fronten på varenda en. Så var det och så skulle det kanske alltid vara. Det kändes fint. Han var ändå inte mycket för det ombytliga. Trodde han i alla fall. Det skulle visa sig att det inte var hela sanningen. Hela sanningen får vi dock i nästa inlägg. Håll ut.